This

2012-03-06

 
Jag försöker intala mig själv att det är bäst såhär, att glömma, radera dig och gå vidare. Men saknaden efter dig pressar mig innifrån som en glödande cigg mot min handflata och en tomhet fyller hela mig. Jag förstår inte, förra veckan låg jag ju i din famn.
 
Jag kom att tänka på första gången vi träffades idag. Hur ivriga vi var. Tågresan ner, fyra outhärdliga timmar. Det kändes så overkligt och jag kunde inte rå för att bygga upp bilder i mitt huvud på hur det skulle vara när vi väl sågs. Konduktören ropade ut min slutdestination och jag minns hur det bet till i hela kroppen och jag kunde känna varenda litet hjärtslag i min bröstkorg. Det snöade när jag gick längs perrongen och där några meter bort kunde jag skymta dig, du var så stilig. Jag slängde mig i din famn, kramade dig länge och jag minns hur hur vi båda viskade "äntligen".
 
I taxin kunde vi inte slita blickarna från varandra, jag drunknade i dina stora bruna ögon & mina knän vek sig nästan under mig, hur kunde någon vara så vacker?
 
Hemma hos dig pratade vi i mun på varandra, skrattade och ditt leende fick mitt hjärta att slå dubbelt, till slut blev mellanrummet mellan oss allt mindre och till slut låg jag i din famn. Fjärilarna, miljoner av dem. Med dina fingrar flätandes i mitt hår kysste du mig i nacken och strök sedan ett finger över mina läppar. Jag minns hur jag tappade kontrollen, drog dig intill mig och kysste dig.
 
Jag var din redan då. Du har hela mitt hjärta.
Trackback